Historien om Ambjörnarp, det lilla samhället söder om Tranemo vackert beläget med sina 40 sjöar.

"ANBIORNTORP"

Det var en gång två bröder, deras efternamn var STORE. Möjligen var det Erik den Heliges broder, Joar Blås ättlingar som kom till Kind. Den äldste stannade på Högalid i Ambjörnarp och den yngre stannade på Torpa i Länghem.
Århundradet var kommet till det 14:de. Nedom backarna till det högt belägna Högalid fanns Anbiorns torp tillhörande Store, platsen var omgiven av vatten och var lätt att försvara så därför byggdes en liten kyrka med intilliggande klockstapel. Detta blev socknen eller samlingsplatsen Anbiorntorp. Klockan som vägde 2 1/2 skeppund kom att ringa vid sorg och glädje, vid faror och när fienden kom. Så har den gamla klockan ljudit i nära 600 år och gör så än i dag. Klockan fick en finare kyrka 1623. Den blev upphöjd 1840 i den nuvarande kyrkans torn.
Socknens kyrkor har under åren varit hotade vid ett flertal tillfällen. Redan på den katolska tiden kom det danska legoknektar till socknen, brände och skövlade. Våra kyrkor klarade sig tack vare "försvarsringen" av sjösystemet. 1563-70 då danskarna härjade i våra trakter och brände 45 % av alla gårdar i socknen. I By brändes allt ner så byborna tog sin tillflykt till "Jättens grotta". Vår präst Rasmund från det danska Halland kom i onåd och gick handgripligen till väga mot kyrkfolket, blev därför avsatt 1582.

På 1600-talet var det storhetstid i Ambjörnarp, då blomstrade våra säterier. Det var Högalid, Hallabo, Björkered, Emtashult och Tosthult. Store av Högalid och Hård av Hallabo deltog i kyrkbygget 1623.

På Högalid dog ätten Store ut 1654, kvar blev 5 systrar som gifte sig inom ridderskapet. Vapenskjölden, hästen, harnesk och värjan skänktes till kyrkan och fick återköpas. Christina Store stannade kvar och deltog aktivt i alla sockenstämmor.

Baron Carl Hård av Hallabo skänkte 1682 ljuskronan och mässhake till kyrkan och är bevarade. Från Elin Store och Johan Hård som gifte sig i Hallabo 1620 har det utgått ett otal kända personer, de manliga började sin bana som karolinska officerare hos Karl den X, XI och XII. Av de fem som var med i kriget mot ryssen kom endast en tillbaka efter nio år i Sibirien.
Särskilt omtalad blev Axel Hård som hjälpte Karl den XII med "stövellånet" i segern vid Narva. Det står omskrivit att Karl den XII lärde sig rida av Hovstallmästare Gustav Hård. De nuvarande Hård av Segerstad härstammar från Elin och Johan Hård.
På Björkered säteri regerade den manhaftige ryttmästare Bengt Reets, senare adlad till Reutervall 18 juni 1686. Anledningen till adelskapet var att han hjälpte Kart X Gustav att nedlägga ett stort antal snpphanar, han var även befälhavare vid gränsen mot Halland. Han protesterade mot biskopen före sitt adelskap om att få sitta framme i kyrkkoret bland ridderskapet, efter noggranna utredningar av biskop Klingenstjerna fick Reets sitta i fjärde bänk. Här av fick vi en utförlig ritning och beskrivning av vår 1600-tals kyrka.

Maria Lake från Emtashult skänkte dopskålen år 1668 som än i dag använd vid dop.

I juni 1657 inträffade en stor händelse invid inloppet till Göteborg. Läget var att danska flottan låg vid Vinga under befäl av amiral Nielsen och hindrade den svenska eskadern från att gå ut (detta var under Karl den X Gustavs danska krig). Anders Olofsson från Tosthult i Ambjörnarp var befälhavare på snabbseglaren "Sparven" med 22 man och 3 punds kanoner ombord. Den 19 juni 1657 seglade löjtnant Olofsson ut och tog ett danskt skepp som prisfartyg in till Göteborg. Löjtnant Olofsson gjorde flera attacker mot danskarna bl.a. sköt han tre skutor i sank vid Askim. När blockaden var bruten kunde löjtnant Olofsson nå den danska fästningen vid Fredriksodde som fallit i svenskens händer. I februari gick Karl den X Gustav över Stora Belt och vi fick freden i Roskilde 26 feb 1658, då blev Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län svenskt. Det var löjtnant Olofsson som seglade hem och överlämnade underrättelsen om att Fredriksodde fallit, ett brev uti "bly förseglat" den 4 nov 1657.

Göteborgsposten har uttalat önskemål om att den store sjöhjälten löjtnant Anders Olofsson från Tosthult vid sjön Visen i Ambjörnarp borde få en staty av sig uppsatt i sin hem socken.

Så kom 1700-talet när elände som sjukdom, fattigdom och krig härjade. Adelsmännen flyttade till Stockholm, läget förbättrades inte förrän kriget var till ända och vaccinet samt "potätera" kom och räddade oss.
I slutet av 1800-talet hade befolkningen i det lilla Ambjörnarp ökat från 3-400 till nära 1000 personer trots en utvandring till Amerika på ca 500 personer. Det är en glädje att idag visa deras ättlingar platserna och rester från deras torpstugor.

På 1800-talet fick vi skola, och skolhus byggdes. Läraren Magnus Pettersson kom till Ambjörnarp 1862 bedrev skola fram till 1894, hans insatser i samhället var så betydande att de behöver ett eget kapitel.

Det var jordbruk som stod för försörjningen tills vi kom in på 1900-talet. Nu blev det liv och rörelse i samhället, 1 feb 1890 fick vi postkontor, järnvägsbygget var på gång H.N.J invigde sin bana 1906 (västra centralbanan). Det var nu som samhället började tas sin form med affärer, cafe, hotell och olika hantverkare. Vägarna blev bättre. Det byggdes ett ganska stort ångsåg som kunde lasta sitt virke på den nya järnvägen. Även vattendrivna såg, kraftverk och kvarnar byggdes detta tack vare det stora sjösystemet. De flesta var sysselsatta inom jordbruket fram till 1950-talet då 120 jordbruk kunde leverera mjölk från 520 kor, mot idag en leverantör med 12 kor.
Stickmaskiner var vanliga i alla stugorna de första 50-60 åren på detta sekel. Ambjörnarpsborna sneglade nog på "Smålandsandan" för vi fick många industrier. Det blev cementguteri, trä-, metall-, beklädnads-, textil- samt smidesindustri. (Ambjörnarp var känt för sin yx-tillverkning).

Ambjörnarp är idag ett välskött samhälle med god service, affärsbank sedan 1917, taxi sedan 1923, affärer och flera större åkerier. Verksamheten är idag välskötta och livskraftiga, de är startade av socknens egna invånare. Men Ambjörnarp har även sänt ut många "ambassadörer" till andra orter och som det heter "kommit väl fram".

Ambjörnarp är ett vackert samhälle med sina 40 sjöar. Det finns ett blomstrande föreningsliv med kroppsligt och andligt utövande. En Hembygdsförening och ett Byalag som ser till forntid, nutid och framtid.
- Vi har det mesta här förutom korvkiosk.
Alla är välkomna till ett trivsamt samhälle, där än i dag vår snart 600-åriga kyrkklocka ljuder till samling dop och bröllop.

Juli 1994 Sten Strömqvist

Byalagets Fornminneskarta finns att tillhandahålla i Cykelaffären

Fornminnen och sägner

Jättens grotta

Jättens grotta är säkerligen den mest sevärda bland Ambjörnarps fornminnen. Den är belägen på By ägor strax söder om och i omedelbar närhet av Lindåsen. Denna jättegrotta av sten utgör ett stort bergmassiv med ett plant klippstensblock 12-15 m långt och 10-12 m högt, vilket vilar på några uppresta stenar. Till grottan är en från ena hållet rymlig ingång, genom vilken man sedan kan passera grottans inre, varvid det stora stenblocket på sätt och vis utgör tak. Vid sidan om ovan nämnda stenblock finnes även stora stenar, av vilka en antagligen brustit itu, då en springa uppstått mellan stenarnas väggar, vilka äro precis rakskurna. Längst ner mellan springorna syns vatten från intilliggande mosse. Denna Jättens grotta är mycket säregen till sin byggnad, och något liknande har icke kunnat upptäckas i trakten. Sägen berättar, att en jätte där haft sin bostad. Även att det skall ha tillverkats falska mynt i grottan.

Jättens likkista

På Lindåsen finns en sten vilken till sin form är ganska ovanlig. Den flyttades omkring 1960 till åkerkanten men låg tidigare mitt ute på åkern. Den är 2,75 m lång och ca 0.6 m bred. Den har formen av en likkista, men torde en gång tidigare varit upprest, efter vad man kan förstå av den ena ändans någorlunda plana yta, medan den andra något avsmalnar. Den benämnes enligt sägnen för Jättens likkista. Stenen är numera fridlyst. På Lindåsen finnes även en stor sten ca 3 m hög och 5-6 m i bredd.

Resesten

Resesten är en sten ca 1,5 m hög och 40-50 cm bred belägen vid gränsen Snarås, Tranemo på ägor tillhörande Bohyltan. Av vad anledning den blivit rest är ej klarlagt, men en sägen berättar, att ett slag förekommit och stenen rests som en minnessten över de fallna.

Bya Kärring

I By finns en 3 meter hög men ganska smal sten kallad "Bya Käring". Sägnen förtäljer följande: I By bodde för längesedan en hustru, som var mycket världslig av sig. En juldagsmorgon då allt folk i trakten gått till kyrkan för att fira julottan, började hon med sitt julbak och höll på därmed, tills dess det började ljusna på morgonen. Då skulle hon se om ottan var slut, och ställde sig på en kulle strax vid stugan där hon bodde, för att se om ljusen ännu brunno i kyrkan. Som hon stod där vänd mot kyrkan, blev hon förvandlad till sten. För folket i trakten står denna sten som en varning att ej vanhelga sabbaten.

Ambjörnarps kyrkklockor

Inskriptioner på klockan (ej kunnat tyda dess betydelse)

En sägen förekommer om att en av Ambjörnarps kyrkklockor skulle ha blivit sänkt i sjön Brolången för att rädda klockan under krigshärar, plundrare och danskarnas härjningar under 1650-talet.
När klockan sedan skulle hämtas, skulle ingen av de två karlarna som utförde arbetet få yttra något ord, men just som de fått upp klockan i vattenbrynet, sade den ena något om att, nu har vi den. Då släppte greppet om klockan, och den hamnade åter i djupet.
Därför säger klockorna i Ambjörnarps kyrka: "Bing - bång, bing - bång, syster min ligger i Brolång".
Vattnet i Brolången är ofta grumligt och ärggrönt vilket enligt sägnen beror på kyrkklockan på sjöns botten.

Utdrag ur Ambjörnarps torp & hembygdsbok
av Elvira Hansson

Bredasten

På gränsen till Tranemo, där Björkered i Ambjörnarp och Hjärphult i Tranemo möts, finns ett gravfält med en nära tre meter hög och bred sten.
Gravfältet är undersökt av Ambjörnarps hembygdsförening.

Domarringarna är 5 meter i diameter och består av 5 respektive 6 klumpstenar. Stenarnas storlek varierar mellan 40 cm till 1,3 meter och höjden mellan 20 och 70 cm.
En av domarringarna har i öster en ställvis synlig kantställd av 10 cm höga och 10-30 cm långa stenar.

Den kvadratiska stenkretsen är 3-4 meter i sida och består av 4 klumpstenar varav en är rest. Stenarna är 50-100 cm stora och 30-50 cm höga. Stenkretsen är något skev.

Stensättningen är 8 m i diameter och intill 50 cm hög. Fyllningen består av 20-50 cm stora stenar, men det mesta är överväxt av mossa.
I mittpartiet är en grop på 2,5 m i diameter och 20 cm djup i vars botten det syns en häll på 1,8x1,5 m och 30 cm tjocklek.

Bredasten är en rest bautasten som är 2,8 meter hög och lika bred, tjockleken är dock bara 30 cm. Stenen får därför en tydlig norväst-sydvästlig riktning. Stenen fungerar även som gränssten.

Min barndoms Ambjörnarp

Av Arvid Sjöstrand

Bearbetad av Allan Persson

Jag föddes i slutet av oktober 1908 i Ambjörnarps stationshus och det är ju därför inte så underligt att min barndom i hög grad präglades av järnvägen. När jag föddes fanns det ingen telefon på stationen och det var inte så många som hade telefon i Ambjörnarp på den tiden. Pappa kunde inte ringa till barnmorskan i Tranemo och även om han kunnat göra det hade det inte funnits någon bil för att transportera barnmorskan till Ambjörnarp. Så därför fick han vända sig till "Mor i By", som brukade assistera vid födslar. Men eftersom han var ensam på stationen måste han vänta tills sista tåget gått vid 1/2 10 - tiden. Då tog han sin eka, som låg vid vad vi kallade "Smeabäck", som kom uppifrån kvarnen och sågen. Han placerade järnvägens signallykta på toften i ekan och detta gav upphov till ett rykte att det hade varslat när jag föddes. Äldre vidskepliga personer trodde att det skulle bli något stort av den pojken. Jag är ledsen att jag kom deras spådom på skam. I min barndom var det livlig trafik på järnvägen. De båda handlarna fick sina varor på tåget av den enkla anledningen att det inte fanns några bilar. Men det som satte sin prägel på trafiken var vagnslastgodset. Det var massaved och famnved, skrädda bjälkar och props. När ångsågen kom igång blev det bräder, plank, lats och sågade bjälkar. Pappa hade det väldigt bekymmersamt med att bereda plats för allt virke som kördes ner och lagrades på stationen i avvaktan på utlastning. Det var en hel del mannar, som hade arbete med lastningen. Där var Bäckström, Stinus, Hans i By, Johan på Annehill m.fl. Gillis i By och en till, som jag har glömt namnet på stod och kapade props för de engelska kolgruvorna. Det fick gå undan om dom skulle kunna leva på jobbet. Dom hade en såg med träbåge och väldigt långt blad, som var mycket välfilat och nog byttes ganska ofta. För att det skulle gå lätt strök dom sågbladet med en trasa indränkt i fotogen.

Det var bönderna och deras söner som med häst och vagn eller släde skötte transporterna. För slädtransporterna från skogen användes oftast s.k. Värmlands kälkar, som hade avbärare på sidorna för att det inte skulle trassla till sig om kälken stötte mot ett träd.

Utlastningen på stationen var ofta ganska livlig och det var inte ovanligt att godståget på em. inte kunde ta fler vagnar. Då fick dom skicka ut ett extra lok och samla in efterblivna vagnar på stationerna.

Tågen som gick förbi varje dag var ju ett stående inslag i tillvaron. Det hände ofta att jag fick åka på loket när godståget växlade och jag minns att jag var väldigt rädd att jag skulle klämma mina bara fötter under den stålplåt, som låg över mellanrummet mellan loket och tendern och som rörde sig lite fram och tillbaka när loket gick. Jag var också rädd att jag skulle trampa på glöd från fyren. En gång när jag åkte på loket sade lokförare Hillerström till mig: "I dag skall Du väl köra loket när vi växlar" Jag trodde inte mina öron men det var sant och jag minns hur högtidlig jag var när jag drog i ångregulatorn och kände hur loket pustade igång.

Vi ungar höll oss väl med banvakterna Bengtsson och Nordling för att få åka med på deras dressiner och det allra roligaste var naturligtvis om vi fick köra själva medan de höll på att byta slipers eller andra reparationer.

Ett minne som jag också har från järnvägen är när Lagerström byggde en liten kraftstation i kvarnen. Järnvägen var en av de första kunderna, men det var ju kristidsmaterial så det gick ofta sönder. Då fick A.L. Strömqvist komma och laga. Särskilt semaforen var känslig och det hände ofta att ljuset strejkade i den när det skulle komma tåg. Då fick pappa be grannstationen underrätta lokföraren att tåget vid Ambjörnarp skulle - som det hette - tagas in för handsignal. Eftersom ljuset vid bommarna brukade strejka samtidigt fick jag och Gustav ta varsin signallykta och gå till vägövergångarna och stå där tills tåget hade passerat. Då det inträffade på vintern kunde det bli ganska bistert för på den tiden var det ordentligt kallt och mycket snö.

Drottning Draga på Broberg

Upptecknad ur folkminnet av P. Dahlström
Hämtad ur Sjuhäradsbygdens tidning juli 1941

Ungefär tre kilometer väster om gården Berg Backgärden cu i Tranemo socken, där Musån gör en vinkelkrök från väster rakt mot norr, ligger en hög kulle, som förr varit helt kringfluten av vatten. På kullens östra sida synas ännu tre stenrävlar, som utgjort skansar på denna sida, och på en platå i sluttningen av kullen ligger ett stenkummel, som visar var själva borgen stått. På kullens västra sida synas kvarlevor av en väg och en vindbro.

Under vikingatiden beboddes denna borg av en kvinna, kallad drottning Draga (även drottning Bengärd). Varifrån hon härstammade, är ovisst. Möjligen har hon medföljt munkar hit på 800-talet eller också har hon enleverats frän främmande land av någon viking eller följt med en sådan godvilligt. Det senare är kanske troligast, ty hon skall ha varit mycket rik på penningar och andra värdesäker.

Drottning Draga lär ha varit både vacker och vänsäll samt kunnig i alla slags husliga arbeten. Hon var den första, som lärde kvinnorna i orten spinna och väva. Hon var även förfaren i sjukvård och läkekonst och hade en örtagård.

För det mesta bodde hon ensam på sin borg med sina tjänare. Ty på våren, när sjöar och floder blevo isfria, begav sig vikingen på härfärder till främmande land. På denna tid kunde man segla ända från havet till ovanför Ulricehamn, frånsett ett och annat ställe, där man fick gå på land och draga skeppen uppför flodens ström. Man kunde bl. a. segla upp i Tranemosjön, som på den tiden var mycket, stor och försedd med många större och mindre åar.

I denna vackra trakt bodde många munkar och nunnor, som byggde sig kyrkor och planterade örtagårdar samt undervisade folket i Vite Krists lära, botade sjukdomar och odlade jorden och besådde den med nyttiga växter.

Genom sitt blida, vänsälla väsen vann drottning Draga folkets hjärtan. I all synnerhet dottern till en mäktig jätte, icke långt från Boberg.

Vid Kilalund ligger ett stort och högt berg, kallat Nycklaberget, vars ena sida stupar brant ned i en mosskant. I detta berg bodde jätten As och hans dotter Åsalånga. Inne i berget hade jätten en stor skara dvärgsmeder, som hamrade och smidde allt möjligt, såsom liar, skåror, låsar m. m. till folket vida omkring.

Jätten Ås brukade ofta hälsa på i Boberg, och hans dotter och drottning Draga kommo väl överens. Genom Dragas inflytande lät Åsalånga omvända sig till Vite Krist. Men jätten lät icke omvända sig, trots att han tyckte om Draga och gärna ville hälsa på henne, särskilt när vikingen var borta. Vid sina besök i Boberg brukade jätten åka i en stenskrinda eller vagnkorg, vilken drogs av stora kattor. Denna stenskrinda står än i dag i skogen mellan Berg och ödegården Sågen. Drottning Draga besökte även Nycklaberget och då sutto hon och jättedottern på en avsats på berget med sina handat-beten. Jätten började emellertid fatta kärlek' och behag till Draga och han funderade över hur han skulle vinna henne. Han tänkte, att om inte vikingen hade stått i vägen, så skulle han nog kunnat övertala Draga att bli hans och fä Bobergs borg och rikedom på köpet. Så hände det sig en vår, att sjöar och floder blevo isfria ganska tidigt. Då reste vikingen bort men lovade Draga att vara tillbaka på hösten. När hösten kom gick Draga dagligen upp på Bobergs utsiktstorn och spejade ut över Tranemosjön i hopp om att få se vikingen komma seglande upp genom Musån. Men vintern kom, utan att vikingen återvänt. Jätten sade då, att vikingen övergivit Draga och att han aldrig skulle komma åter. I Amessebergets nedersta ända finns en större grotta, 7 meter lång och 11/2 meter bred med släta väggar och tak, och balkom denna är en stor gång, 9 meter lång och två meter bred. Båda rymma tillsammans 125-130 personer.

I denna grotta bodde på Dragas tid en jätte vid namn Måns. Denne kom även att bli bekant med Draga, ty jätten i Nycklaberget och hans dotter voro gamla vänner till Måns. Vänskapen förbyttes emellertid efter hand i hat och svartsjuka. Måns omvände sig till Vite Krists lära, och da blev jätten i Nycklaberget svartsjuk på Måns. Han låtsade emellertid ingenting om. Matt hade byggt ett kloster eller en kyrka i enehagen vid Lid i Ambjörnarp. Jätten i Nycklaberget tålde emellertid inte att det ringdes i kyrkklockan, utan beslöt krossa "bjällekon". Han bad jätten Måns hjälpa sig med att kasta ett stort stenblock på kyrkan. Stenblocket låg i By skog och skulle kastas därifrån. Jättarna fattade tag i stenblocket och lyfte upp det till kast, men då ångrade Måns sig och släppte sitt tag med påföljd att blocket föll till marken och gick mitt itu. Detta stenblock ligger än i dag på vägen mot Björkås, och man ser alltjämt märken efter jättarnas fingrar. När Måns släppte sitt tag blev den andre jätten arg och beslöt att hämnas. Han föreslog att de skulle göra en fisketur på sjön Visen. Ty As tänkte som så: Då kan jag dränka Månsingen, så blir jag honom kvitt och han står inte i vägen, när jag friar till Draga. En vacker dag begåvo sig jättarna till sjön Visen för att fiska. När de kommo ut på djupt vatten knuffade As till Mäns, så att denne föll i sjön. Ås till att paddla ifrån honom. Men när Måns summit omkring en stund, fick han fatt i en stor gädda och höll sig uppe på denna samt ropade till As: Kom hit med kanoten, jag har fångat en stor gädda. Måns vände nu åter och jättarna hjälptes åt att få upp gäddan i kanoten. Sedan rodde de i land och begåvo sig hemåt med gäddan. Men när de voro komna ett stycke på väg, så blevo de osams, ty båda ville ha hela gäddan. Det slutade med att de började slåss om gäddan, så att blod och svett rann av dem. Detta samt bitarna av gäddan, som revs sönder under slagsmålet, samlade sig i en fördjupning i marken, som med tiden blev en sjöhåla. Den fick sedan heta Gäddesjön och ligger i Ambjörnarp. Till Boberg kom en dag budkavle om att ett fientligt skeppsfölje kom seglande upp mot Tranemo. Då det icke fanns någon man tillstädes, som hade förmåga att leda en försvarsstyrka mot fienden, sammankallade Draga folket på orten omkring Boberg och satte sig sedan själv upp på sin häst, och så bar det iväg utmed Ätradalen. Komna ned mot Östra Frölunda red Draga in i en tät skog för att komma till en plats, där hon kunde speja efter fiendeflottan. Under denna ritt tappade hennes häst sin ena sko, som var av guld. Skon hittades emellertid i den täta skogen och denna plats fick sedan heta Gullskog.

Det visade sig emellertid, att skeppsföljet icke utgjordes av fiender utan av fredliga munkar, som ärnade sig uppåt landet för att bygga kloster och predika för folket om Vite Krist. Munkarna seglade upp genom Ätran och byggde kloster i Ringestena och Hillared. Det förra är numera borta, men man ser platsen där det stått. Hillareds klosterkyrka finns kvar men är tillbyggd.

Då inte vikingen återkom till Boberg - jätten Ås visste nog var han var - friade Ås till Draga men fick avslag. Jätten blev då alldeles ursinnig, rev ned borgen och förvandlade Draga till en argsint höna samt satte henne på kassakistan i borgkällaren. Därefter läste han över henne en besvärjelse, så lydande: Här kan du sitta och bevaka din skattkista till dess två män, som tre dagar före julnatten suttit inne i en källare och inte sagt ett ord till varandra, komma hit. Gräva de upp kistan under tystnad och icke bli rädda, när de få se dig, är du fri och människa igen. Eljest får du sitta här till domedag.

Sägnen berättar, att två knektar en gång i slutet av 1700talet beslutade gräva upp skatten. De stängde in sig i en källare tre dagar före jul. Julafton gingo de till Boberg och började gräva. Plötsligt stötte den ene med spaden mot något som klingade som metall, varvid han sade: Där ha vi allt kistan. Men då flög det upp en arg höna, som gick till anfall mot knektarna. Dessa blevo rädda och sprungo från sina spadar.

Hålet i borgruinen synes än i dag. Även synes var vägen gått till fastlandet över ån mot Björkered samt var vindbron varit belägen. Ännu är det något mystiskt och förborgat med denna plats. Folk talar om att de här varit utsatta för obehagligheter och förtretligheter utan förklarlig anledning. Hästar och oxar, som använts vid hökörning och annan körning ha för det mesta blivit bångstyriga och vrenska, när de kommit mitt för den plats, där borgen stått. Och månget hölass har där vält omkull av oförklarlig anledning.

När Åsalånga fick veta, att fadern rivit ned borgen på Boberg och förvandlat Draga till höna för evärdliga tider, blev hon både ledsen och arg på fadern för detta illdåd. En dag, när Ås låg och sov middag inne i berget, låste dottern in honom tillsammans med dvärgsmederna och lade nyckeln under en alrot i Musån, för att jätten ej mera skulle kunna göra illdåd mot dem som bekände sig till Vite Krist. Jätten Ås hördes sedan vrålskrika inne i berget för att han icke kunde komma ut. Dvärgsmederna lyckades ta sig ut genom ett mindre hål i berget och fly.

När jätten Måns och Åsalånga nu hade mistat sin bästa vän, beslöto de begiva sig längre åt öster, varifrån solen kommer. Vid första dagsmarschens slut ämnade de bygga en kyrka, vid den andra en o. s. v. till Vite Krists ära och människornas frälsning. De togo jättens smideshammare med sig för att använda den vid kyrkbyggena. Efter den första dagsmarschen kommo de till Södra Åsarp intill en mindre å. Då sade Åsalånga: Här skall jag bygga mig ett tempel till Vite Krists ära och till botgörelse för min faders svåra synd. Och jätten Måns sade, att han ville bygga en kyrka, där nästa dagsmarsch slutade. Och så byggde Asalånga Södra Åsarps och Måns Månstads kyrka. Och de kastade smideshammaren mellan sig, när de behövde slå sönder någon stor sten. När kyrkorna voro färdiga, anlade de kring desamma begravningsplatser för att där begrava avlidna kristna. Och Åsalånga sållade jorden till Åsarps begravningsplats på det villkoret, att hon skulle få vila i vigd jord. Jätten Måns begärde att få vila i samma jord som Åsalånga. Men när han dött, fick han ej vila i Åsarps kyrkogård utan begrovs ett stycke väster om kyrkan. Den granbevuxna kulle, där han begrovs, synes än i dag.

Man uppförde sedan en stenmur kring Åsarps kyrkogård, men på ett ställe blev muren nedriven var natt, ty jätten Måns gick och hälsade på Asalånga. Och varje år kom det på ett oförklarligt sätt bort ett nötkreatur för någon bonde i Åsarps by. Ingen visste vart det tog vägen.

Min barndoms Ambjörnarp

 Bearbetad av Sten Strömqvist

Magnus Pettersson i Ambjörnarp – ett livsöde

I Ambjörnarp har hembygdsföreningen fått en lokal i församlingshemmet Fridhem.
Utanför lokalen står en minnessten med inskriptionen ”MP 1834-1862-1894-1915”.

Stenen är rest till minne av Magnus Pettersson, som föddes i Ambjörnarp 1834, och Som under sitt drygt 80-åriga liv hann uträtta mycket för sin hembygd.
Magnus Petterssons farfar kom från Lalabo i Ambjörnarp, morfadern hade sitt hem i Mo i Sjötofta socken. 
Båda var födda i mitten av 1700-talet. Farfadern var smörresande och sålde smör i Göteborg. Eftersom affärerna gick bra blev han ägare till ett hemman i Sjötofta.
Nästa generation fortsatte knalleyrket, och Magnus Petterssons far gjorde resor till Skåne men han fortsatte också göra smörresor till Göteborg. Så småningom kunde han lägga till ytterligare ett hemman till sina ägor. Men tiderna ändrade sig. Förluster på andelsdrängar i kombination med ett för dyrbart levnadssätt gjorde att familjen blev utblottad och tvungen att flytta. Detta skedde år 1839, då Magnus var fem år gammal. Det nya hemmet blev ett litet torp som hette Stampen. Torpet kunde föda en ko och i bästa fall ett par får. Namnet Stampen kom från en vadmalspress som sedermera utökades med färgpanna och vridpress.
Vid denna stamp fick Magnus hjälpa till med att göra lysestickor då han var sex år, och där kunde han få höra de äldres berättelser.
Modern betydde mycket för den unge pojken. Det var hon som lärde honom läsa och räkna.
Barndomen var fattig. På 1820 – 1830-talen var det ofta missväxt. Modern berättade att det år 1826 inte kom en enda droppe regn från sådd till skörd, och att hon fick blanda syremjöl i brödet.

Magnus föddes som det åttonde av nio syskon. Av hans syskon dog tre mycket unga. Tidigt bestämde sig Magnus för att bli skollärare, men det var kostsamt att studera och några pengar fanns inte i hemmet. Men Magnus var en framåtsträvande yngling. Han skaffade sig lite inkomster genom att tillverka sigill. För detta fick han 8 skilling/st. Han anlitades också som tecknare av minnestavlor . Hela tiden hägrade läraryrket, och det kapital som behövdes för att studera i Lund var 1000 kr. För att få ihop denna summa började han arbeta som handelsdräng i Skåne. Ett besök på pastorsexpeditionen  i Tranemo gjordes för att få ett betyg. Prästen varnade då för ett så dåligt yrke, men då Magnus talade om syftet med handelsresorna var att bli lärare ändrade sig prästen. I sex år arbetade Magnus sedan inom knalleyrket, Först som dräng och sedan som sin egen. Som egen gårdfarihandlare fick han skriva sig i Ulricehamn för att få handelspass. Under de sex åren blev det en och annan fotvandring hem till Sjötofta, ett företag som tog 5-6 dagar. Efetr sex år var studiekapitalet på 1000 kr räddat  Dessutom hade Magnus skaffat en boklåda, värd 60 kr.
Efter ett halvt år hemma gick Magnus till Halmstad, där han tog ångbåten ”Kattegatt” till Malmö. Resan kostade 3:50.

Det blev hårda studier hos rektor Elof Qviding, men efter läsning på all ledig tid kunde Magnus Pettersson erhålla ett godkänt betyg den 16 December 1861. Nu bar det av hemåt, samtidigt som lärartjänsten i Ambjörnarp ledigförklarats. Magnus sökte tjänsten och blev antagen. År 1862 – det andra  årtalet på minnesstenen – började han sin lärargärning i Ambjörnarp. Vid ankomsten till socken-stugan en kall  lördagskväll var välkomstkommittén – ett fattighjon som var änka efter en soldat –mycket upprörd efter intrånget i stugan. Änkan bodde på första våningen i en liten lägenhet och ville ej bli störd eftersom hon i denna lägenhet serverade kaffegök åt kyrkbesökare och andra.
Magnus Pettersson kom upp på sin lilla kammare över skoldalen, och det var mycket kallt där. 
Efter att ha burit upp sina tillhörigheter  var han tvungen att störa änkan  och fråga om det fanns någon ved, så att han kunde göra upp eld i den dåliga spisen. Han blev visad till en vedbod bakom sockenstugan, men den var kullfallen och översnöad och någon ved fanns inte. Då var det inte lätt att hålla tillbaka tårarna.
På söndagen gick Magnus till kyrkan med en kungörelse om skolstart på efterföljande måndag. Det kom 75 barn 8 – 18 år till den lilla skolsalen, två elever var tjugo år gamla. Lilla Anna från Kohagen kunde dock inte komma eftersom hennes bror hade kängorna.
Efter sex veckor skulle Magnus över till Sjötofta och tjänstgöra där. Det blev inalles 200 barn som fick undervisning. Bostaden på andra våningen i Sjötofta skolhus var ännu sämre än den i Ambjörnarp. I detta rum bodde även två gamla änkor som var fattighjon. Första veckan föddes där ett oäkta gossebarn, och en gammal gubbe dog där som fattighjon efter att ha vistats där i två dagar.
Efter den första terminen på 22 veckor gick Magnus till skolkassören för att få ut den första lönen. Den uppgick  till 50 kr från Ambjörnarp och 50 kr från Sjötofta.
När sommarferierna var över blev det 18 veckors undervisning, och vid årets slut kunde läraren inkassera sin  första  årslön på totalt 294 kr.
Några år senare övergick tjänsten till undervisning endast i Ambjörnarp och så fortsatte det till 1894, det tredje årtalet på minnesstenen.

Under sin tid i Ambjörnarp var Magnus Pettersson en mycket aktiv person som tycktes hinna med allt. Han bevistade  många  skolmöten  i Sverige och Norge, och han ordnade själv ett stort möte i Svenljunga. Han var stiftsombud för Göteborgs stift. Hans naturvetenskapliga intresse var stort, och det gjorde honom till husdoktor och ombud för läkaren i Svenljunga.

I det lilla hembygdsmuseet i Ambjörnarp finns en boksamling, som tillhört Magnus Pettersson, bevarad. Det är framförallt religiös litteratur,  men också facklitteratur i olika ämnen, samt inbundna tidskrifter som ”Allmogebladet”, ”Familj-journalen” och ”Svenska Weckobladet”. I samlingen ingår även små häften med vers och en del manuskript, skrivna med blyerts av Magnus Pettersson. Hans mest kända verk är ”Beskrifning öfer Kinds härad”, utgiven i tre upplagor 1881, 1894 och 1900. 1912 utkom ”Lifvets skola . Minnen och Anteckningar från flydda dagar”. Alla facktidsskrifter som kom band han in i bokform.
Om kritisk blick vittnar nedanstående citat: ”Klädedräkten är slaf under modet hos största delen af befolkningen. Fabrikstyger, kläden, korderojer, doffel m fl. slag, samt bomullstyger hafva undanträngt skinn och vadmal som för endast 30 á 40 år sedan allmänt bereddes i hemmen och begagnades till kläder. Våra tiders kläder äro på långt när icke så starka och varaktiga som förra tiders, fastän de äro mycket dyrare. Manskläder i förra tider – icke längre tillbaka än som förf. minnes och sett dem -  bestodo af s.k. ”hakatröjor”, tämligen  långa,  af vadmal, och knäbyxor af skinn eller vadmal, hvilka åsattes under knävecket med spännen af mässing eller silfer, samt strumpor och skor.  Om vintern spändes stundom snösockar af vadmal om benen ned till skon öfver vristen. En kort axelkappa eller och kapprock af grått vadmal utgjorde ytterkläder, synnerligen vid åk- eller ridtur.
Kvinnorna hade sina kjortlar af hemväfdt tjockt bastant tyg och tröjor af vadmal samt strumpor och skor. Endast små ullschalar begagnades, likaledes hemgjorda. Mörkblå kläden, (dukar), på hufvudet, men inga silkedukar. Burgnare fruntimmer, särdeles de äldre, hade en vadmalskolt till ytterplagg.
Dylika både mans- och fruntimmerskläder voro så varaktiga, att de kunde begagnas en hel mansålder, eller 30 á 40 år i bästa fall.

Till hvardags- eller arbetskläder begagnades allmänt kläder af sämskadt skinn för såväl men- som kvinnfolk.

   (Ur: Fässingen av Kulturhistoriska föreningen, material av Magnus Pettersson )

Av Magnus Petterssons elever var det ej mindre än 600 som senare emigrerade till USA. Till dessa försökte han skicka Boken om Kind. Eftersom alla inte gick att nå, skrev han insändare i en tidning i USA som hette Svenska Tribunen, något som rönte stort intresse. Från USA fick Magnus Pettersson en gåva som gladde honom mycket, en järnekkäpp med guldkrycka.

Magnus Pettersson gifte sig på Hallabo säteri med Carolina, men hustrun dog i barnsäng. Att sorgen var stor kan utläsas i en rad dikter. En syster till Carolina kom då till hjälp och så småningom uppstod tycke. För att få gifta sig med en svägerska fordrades på den tiden kungens samtycke. Magnus skrev till Stockholm och fick ett positivt svar på guldkantat papper med sigill, undertecknat av Carl XV, Stockholms Slott 8/7 1870. Som måg på säteriet blev han så småningom ägare till  Hallabo, men han flyttade aldrig dit utan bodde i den lilla stugan Fridhem.  Av dagböcker och kassaböcker framgår hur jordbruket på säteriet sköttes av en arrendator.

Måndagen den 14 oktober 1872 var skolan stängd. Skolläraren var kallad till Tranemo kyrka för att avlägga  trohetseden till Oscar II som blivit konung.

År 1879 kunde Magnus Pettersson inviga en ny skola. Det var en stor dag för honom,  och hans långa tal finns inbundet. Denna dag skänkte han en grundplåt till ett lånebibliotek.

I elva år arbetade Magnus Pettersson med att försöka få en bättre väg mellan Ambjörnarp och Svenljunga.

Magnus Pettersson var mycket intresserad av goda kommunikationer, vägar och järnvägar. Han hävdade att det var  av stor vikt att det vid missväxt skulle gå att transportera livsmedel till de orter som var värst drabbade. 1885 – 1896 bearbetade han myndigheterna i Stockholm med många skrivelser.
Det gav resultat och en första utbetalning på 6000 kr till vägarbete kom per post till Svenljunga. Att ha denna stora summa hemma gjorde Magnus Pettersson sömnlös, han var orolig för eld och tjuvar. På morgonen gick han till patron på Strömsfors bruk och fick låna hans inmurade kista för att förvara pengarna i. Sedan hämtade han pengarna där för utbetalningar allt eftersom arbetet fortskred. Då vägen var avsynad och klar 1896 fick Magnus Pettersson ett arvode på 200 kr, vilket han använde till att köpa en orgel åt skolbarnen.

Magnus Pettersson arbetade också som postombud för Svenljunga. I Februari 1880 fick han ett eget postkontor med stämpeln Ambjörnarp.

Andra uppdrag var ordförandeskapet på sockenstämmorna och medlemskap i hushållningssällskapet. När halva hemmanet Stommen skulle säljas drev Magnus Pettersson igenom att socknen skulle köpa det för att säkerställa jord för kyrkan, skolan och för en fattigåker. Om köpet gick med förlust skulle Magnus Pettersson själv få svara för det. När fem år hade gått kom en köpare till hemmanet, och då kunde sockenstämman inte säga nej utan sålde med lite förtjänst. Efet det mötet var Pettersson sorgfälld när han vandrade upp till sin lilla stuga. I hastigheten hade sockenstämman glömt att frånta marken för skolan, så i åtta år fick skolan arrendera mark. De fattiga fick ingen åker. Under en sommarferie gick Pettersson på slöjdkurs för att kunna ge pojkarna slöjdundervisning. Han var glad över att kunna lägga fram förslag om slöjdundervisning på sockenstämman, men stämman var ej på samma linje och det blev avslag.
Detta resulterade i att Pettersson själv fick bekosta material och verktyg och sedan lova att under tolv år bedriva slöjdundervisningen under förutsättning att sockenkassan ej skulle behöva bidraga med ett öre. Ett avtal skrevs och undertecknades av Magnus Pettersson och två åbor.

Det fjärde årtalet på stenen, 1915 är det år då Magnus Pettersson avled. En lärare och idealist hade gått ur tiden, men mycket av hans arbete och tankar lever kvar i hans skrifter och i vad han åstadkom i sin hembygd.